jennieinhappyland

Vorde det inte skönt att bara lägga sig ner och skrika, och gråta ut all det där onda? Allt det där onda och dåliga som man har samlat på sig under alldeles för lång tid. Jag tror att det skulle kännas bättre då.
Allra bäst vorde det väl om man hade gråtit bort allt eftersom, hållit efter liksom.

Man kanske skulle ha gjort det för länge, länge sedan, så all det där andra inte kommer och inkräktar på det som faktiskt är bra. Det kan man verkligen kalla ond cirkel; befinner man sig i ett tillstånd med välbefinnande, har man bunkrat upp de där svåra känslorna så pass mycket att de tillslut brister, när man egentligen mår som allra bäst.
Eller, kan det helt enkelt vara så det ska vara?
Att när man känner trygghet, då kan man börja ta tag i det som man inte ens orkade tänka på innan? Eller, rättare sagt, att det är då de kommer. Vare sig man vill det eller inte. Bara för att det är först då man kan klara av det. Och det är väl kanske därför som det blir så svårt att hantera; när du ska må som bäst, det är då du mår som sämst.

Det väl typ där jag befinner mig just nu, att jag är så pass lycklig, att jag har energin till att vara olycklig.
Vilken paradox.