jennieinhappyland

Bättre dag! Mycket bättre dag!
Skippade morgonpromenaden och låg och drog mig länge i sängen istället, man får göra så ibland...
Står i butiken och lyssanar på M.I.A's Paper Planes, och gläder mig åt att det snart är onsdag, vilket betyder flyttdag! Snälla Knoppen kommer att hjälpa oss köra möbler med Skistarshops verkstadsbuss, så allt löser sig tillslut.
Gläder mig också åt att Julia är i byn, min kära kollega från förra säsongen på Skistarshop Torget! Jag är dessutom ledig tisdag, onsdag, torsdag OCH fredag!
Det kommer att bli en grym vecka!

Jag och Julia på Galan i fjol.

Jävla skitdag.
Började hyfsat, men morgonpromenaden präglades svårt av morgonhumör (+ PMS vilket är = katastrof) och väl hemkommen svävade klockan iväg, och vips var klockan halv 12.
Misstagen vi gjorde denna underbara dag, var att inte vrida tillbaka klockan, vilket ledde till att det blev en alldeles för sen frukost, vilket inte gjorde mitt redan dåliga humör bättre.
Jag kan ju också nämna att jag inte kom försent, men just denna morgon, stod det ca. 10 peroner och hängde på låset (vilket aldrig har hänt förut...).

Jag känner mig så otroligt stressad över flytten.
Eller rättare sagt, flyttstädningen.
Och jag tror jag vet varför (någonting som de flesta i min närhet redan vet, speciellt på jobbet, men som jag precis har kommit på själv).
Därför att jag är en perfektionist. Om jag inte vet med mig, från början, allt allt kommer att bli perfekt när allt är klart, då ser jag oftast ingen mening till att göra det.
Fruktansvärt dålig egenskap, om jag får säga det själv.

Den ofrekventa uppdateringen har berott på en hektisk helg! Jag har helt enkelt inte hunnit, och när jag väl har haft tid över, så har jag varit alldeles för trött.
Det började redan i torsdags, då väldens bästa Soundtrack of our Lives kom till Bygget! Trots det kassa ljudet i början, står jag fast vid att de ÄR (ett av?) världens bästa live-band. Punkt.
Bra början på helgen, alltså, och sen har det ju varit Carlsberg High Five här i Åre, så det har varit mycket som jag och E har fått vara med på. Middagar på Werséns och Bygget och after-ski. Så nu har jag dessutom träffat hela familjen, och jag tror att det blev godkänt även denna gång. Och jag ska inte sticka under stolen med att jag har njutit lite av att vara VIP...

Ska alldeles strax beställa en taxi ner till Bygget för att se The Soundtrack of our Lives, världens bästa band, enligt mig. Det blir bara jag och Eric, en lugnt kväll, för jag måste se mina hjältar.
Kommer ihåg första gången jag såg dem, vilket faktiskt var på Bygget. Jag gick i ettan på gymnasiet, tror jag, och fick det plus en middag i present av syrran. Det var det mest fantastiska jag upplevt i musikväg! Hon hade fixat att jag fick gå in, med henne, trots att jag var minderårig.
Det var typ världens bästa present, trots att jag var tvungen att ta den tidiga bussen in till stan, dagen efter, för att gå i skolan.

Jag har varit ledig i fyra dagar, men det känns som att det snarare var fyra veckor! Fast på ett positivt sätt, såklart.
I fredags kom Eric och hämtade upp mig på jobbet, så for vi direkt mot Bergsjö (med en litet stopp på drive-in Donken i Östersund). Att vara lite nervös för att spendera en helg med svärföräldrarna, visade sig vara helt obefogat, och jag lämnade denna idyll med ett MVG.
Dagarna fyllde vi med långa promenader i vårsolen och diverse besök hos övriga släkten. Jag tror det blev mer än godkänt där också, men som mamma skrev i ett sms; "Du som är så go och rar... när du vill förstås..."
Måndagen bjöd på bilåkning, tur och retur Stockholm, för konsert med Dave Matthews Band på Fryshuset, men det var det värt!
Så, efter en tisdag på IKEA, är jag tillbaka i verkligheten igen. Våran lägenhet som ser som en krigszon, men snart väntar flytten, fan vad bra det kommer att bli!

Vorde det inte skönt att bara lägga sig ner och skrika, och gråta ut all det där onda? Allt det där onda och dåliga som man har samlat på sig under alldeles för lång tid. Jag tror att det skulle kännas bättre då.
Allra bäst vorde det väl om man hade gråtit bort allt eftersom, hållit efter liksom.

Man kanske skulle ha gjort det för länge, länge sedan, så all det där andra inte kommer och inkräktar på det som faktiskt är bra. Det kan man verkligen kalla ond cirkel; befinner man sig i ett tillstånd med välbefinnande, har man bunkrat upp de där svåra känslorna så pass mycket att de tillslut brister, när man egentligen mår som allra bäst.
Eller, kan det helt enkelt vara så det ska vara?
Att när man känner trygghet, då kan man börja ta tag i det som man inte ens orkade tänka på innan? Eller, rättare sagt, att det är då de kommer. Vare sig man vill det eller inte. Bara för att det är först då man kan klara av det. Och det är väl kanske därför som det blir så svårt att hantera; när du ska må som bäst, det är då du mår som sämst.

Det väl typ där jag befinner mig just nu, att jag är så pass lycklig, att jag har energin till att vara olycklig.
Vilken paradox.

... ja, för jag kände mig lite så när jag stod i provhytten på Zlave, i Östersund, igår. Hemskt att man har varit så duktig, gått på regelbundna promenader och sånt, och så får man känslan av att man är dubbelt så stor, som innan promenaderna. Hej Motivation, kul att du kunde komma...!
Det spelade liksom ingen roll att Sandra sa att min rumpa såg jättesnygg ut i jeansen, för det såg verkligen inte jag.
Jag förstår ju att det behövs bra ljus i en provhytt, men måste det även betyda det operationsljus och breda speglar?!
Jag köpte jeansen ändå. Det var ett par Cheap Monday's, eftersom jag redan har ett par likadana, så vet jag ju att de sitter bra.
Förutom i provhytten.
Men där behöver jag ju inte spegla mig mer.
Och tur är väl det.

Härlig dag!
Jag och Sandra tog en fika på Törners och gick sedan ut på en långpromenad på isen. Det har ju regnat, till och från, hela dagen, men när vi hade gått en bit på isen kom solen!
Jag kan känna att jag saknar den här staden ibland, men jag vet inte riktigt om det bara är för gamla minnen, eller om jag bara tycker om den. Hur som, så är det himla skönt att komma hit ibland, och bara vara. Imorgon ska vi gå på loppis!
(Jag har även agerat handy woman, eftersom Sandra hade stopp i duschen. Jag bjuder på det.)

Jag är så otroligt bitter av att stockholmarna har fått en sådan fin vecka! Eller, jag är väl mest bitter över att jag har jobbar vajre dag, och nu när jag ska vara ledig i två dagar, ja, då ska det regna...
Men jag gör det bästa tänkbara; jag drar till stan! Ska tillbringa dagarna med min Sandra, det känns välbehövligt med en paus från Åre nu.

Jag måste klappa mig själv på axeln, och säga att jag är jävligt duktig! De senaste månaderna har jag varit på morgonpromenader, varje morgon innan jobbet. Det var lite trögt i början, men efter ett tag så känner man att man har behovet av den där promenaden. Imorse var jag dessutom till gymmet. Det är skönast att vara där på morgonen, då det inte är så mycket folk, tycker jag. Känner mig så uttittad annars. Funderar på om man kanske skulle ta och boka en tid med en personlig tränare, så man får lite mer kunskap och hur man ska träna.

Hade husmorskväll igår; gjorde müsli och städade lite. Med bikarbonat. Fick en bok av mamma om "Den fantastiska bikarbonaten", och man kan tydligen göra typ allt med det; städa, hudvård och baka såklart. Jag känner mig lite stressad av flyttstädningen, så jag började lite smått med att lägga bikarbonat, och därefter vinäger, i alla vattenlås. Det fick ligga och fräsa och bubbla, och sen var det bara att skölja. Det löser upp en massa skit som ligger där, typ tvålrester och sånt. E poängterade att det var som typ kaustiksoda, vilket han kanske har lite rätt i, men det är coolare att man kan få samma effekt med lite bikarbonat och vinäger, tycker jag!

Hade ett mycket givande samtlat med min kloka Sandra igår.
Hennes hobbypsykologi nådde nya höjder, då hon började slänga sig med uttryck som "betingade känslor". Alltså; vissa personer kommer med vissa känslor, en klassisk betingning, helt enkelt.
Hennes klockrena exempel var att när man möter en person, på gatan, som vad dum mot en när man gick i lågstadiet, då får man per automatik den där klumpen i magen igen, trots att det var en himlans många år sedan det hände. Jag hakade på och kom på att det kanske var för att man inte har umgåtts med den här personen, efter alla mobbningincidenter, och fått chansen att skapa sig nya känslor och intryck av denna människa. Till saken hör att man, också per automatik, blir i lågstadieåldern igen.
Slutsats: Både jag och Sandra blev positivt överraskad av våra talanger inom psykologi, för vi tror att vi är något på spåren!

Fredrik Lindström gav ut en fantastisk novellsamling för några år sedan, "Vad gör alla superokända människor hela dagarna?". Han skriver så otroligt bra om alla småhändelser i vardagen, som ingen riktigt reflekterar över, och som alla dessutom tror att de är ensamma om.
Jag var tvungen att plocka fram den igårkväll, och läsa novelln "Krisa" som handlar om en tjej som har en kris varje lördag när hennes pojkvän kollar på Tipslördag. Hon har även en lite romantisernade bild över just kriser, och att det ska krisas lite nu och då, så man får "sitta uppe på nätterna, äta scones och gå till botten med allt". Och visst, det är väl nyttigt med kriser, men man kanske inte ska sträva efter dem, för de kommer nog när de verkligen behövs.
Jag lyssnade på den här som ljudbok en gång när jag var påväg till Umeå för att hälsa på Sandra, och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Och det var lika mycket för att Lindström själv var berättarrösten, som att han sätte ord på saker, ofta jobbiga och svåra saker, så att man fick perspektiv på det och kunde skratta åt det. Vilket kanske var just därför som jag var tvugnen att läsa novellen om att krisa, medans jag själv höll på med det. Det blev genast lite mer avdramatiserat. Och det är ju lite tur att jag har en, inte nödvändigtvis bättre, men i alla fall lite klokare, hälft, som orkar med alla små kriser och all drama som jag lyckas skapa hela tiden.

Jag har bestämt mig för att börja blogga igen!
Jag tror att det kan hjälpa mig att få lite struktur på livet, vilket jag känner att jag har tappat lite. Och så vill jag dela med mig av vad som sker, med jobbet, nya lägenheten och allt annat som pågår, med mina kära som bor alldeles för lång bort.
Jag kallar bloggen för "Jennie in Happyland" dels för att det är en grymt bra låt med Amanda Jenssen, och dels för att det låter lite fränt sådär... som typ Alice in Videoland, som jag inte lyssnar så mycket på, men jag klanske får börja med det nu då.
Lägg även märke till bloggens bakgrund, ett collage jag gjorde för längesedan, som jag fotat och lagt upp. Eller, efter mycket fula ord så fixade Eric det, innan kameran åkte in i datorskärmen...
Ska försöka uppdatera så ofta som möjligt, och med lite foton (vilket Eric nog får hjälpa mig med), så jag hoppas att det är den del som vill följa den!